Hur gör man för att inte...
....visa sina underbara barn, som sååå gärna vill åka upp med brandmannen i hans skylift högt, högt upp...att man egentligen är väldigt nära att kollapsa av panik för att man själv har galen höjdskräck?? Det sägs ju att man ska uppmuntra sina barn till allt och prova nya saker, men om man inte själv vill följa med men väldigt gärna vill att de ska prova!! Idag hade jag en räddande ängel som frivilligt erbjöd sig att följa med mina underbara, glada, sprudlande barn att åka med. Och jag slapp undan denna gång...puh! Vad hade hänt om jag varit tvungen att följa med, för JA det hade jag gjort för mina barns skull, faktiskt! Eller ja tror jag iallafall...hmmm svårt att veta, men jag kan känna mig kaxig så här nu när jag sitter på fast mark och bara tänker på det!
Självklart hade jag gjort det, eller??
Paniken bara spred sig i min kropp när de åkte iväg, tänk om det ärvt min rädsla för höjder och får panik där uppe, utan mig, jag var beredd på det allra värsta när de kom ner. Men döm om min förvåning när det står två leende (ja ända upp till öronsnibbarna) barn som bara njuter av tillvaron då de kommer ner! Härligt och otroligt skönt. Nu kan jag känna mig lugn tills nästa årsfest på brandkåren...tänk om jag inte slipper undan då!
Magen knyter sig redan....
Jag minns min största prövning någonsin när det gäller min höjdrädsla...en gång i tiden, ja för väldigt länge sen då jag skulle jobba som liftskötare på en skidanläggning. För att få göra det måste man gå igenom ett prov med evakueringsövningar, vilket innebär att man klättrar upp i liftens mast, hänger en hake över linan, sätter sig på ett ja vad ska man säga ankare och skjutsar iväg sig själv till närmsta lift. Där ska man hjälpa de stackars åkarna ner med hjälp av detta ankare och samtidigt vara lugn som en filbunke för att inte skrämma upp någon. Ja jag klarade av detta, med nöd och näppe måste jag säga. Min kropp var i upplösningstillstånd, men det gick och jag var mäkta stolt den dagen då jag åkte hem. Om än aningens knäsvag...
Om jag sen skulle klarat av det i en stressad situation, tja säkert men kanske hade jag trillat ihop efteråt av ren utmattning.
Jag är iallafall glad att jag idag slapp att visa eller föra över min rädsla på mina sötnosar....och jag är SÅÅÅ stolt över dem.
*kärlek*
