linasegna

....saker som man själv kan styra över för att skapa en lugnare, mera harmonisk tillvaro. Jag har ikväll avslutat en stresshanteringskurs som har gett mig så otroligt mycket. Jag vill inte alls den ska vara slut!
Den har fått mig att börja se saker som gör mig stressad....fått mig att förstå när och varför jag blir stressad. Jag har en lång bit kvar med att försöka lära mig att kunna undvika stressmomenten men jag är iallafall medveten om dem. Och det känns som en otrolig bra bit på vägen iallafall....

Nu tänkte jag försöka varva ner efter en ganska hektiskt dag, samla ny energi för att ha kraft för ytterligare en lång dag imorgon. Av någon anledning denna veckan så längtar jag redan efter helgen, kanske för att den gångna helgen var så fullt späckad och att vi spenderade den borta hela helgen. Jag trivs ju med att vara hemma...i hemmets trygga lilla vrå.

Ta det lungt, varva ner och lev i nuet...inget är så viktigt som det vi gör just nu!

Kram Caroline

....för att hon ska bli doktor då hon blir stor. Hon fastnade framför tv:n och råkade titta på ett program som hette Little miracles, som handlade om barn med svåra sjukdomar som får behandling på sjukhuset. Detta avsnitt handlade om en liten flicka som fått cancer i sin mage och som skulle opereras. Jag tyckte instinktivt att vi skulle byta kanal då det var dags att skära upp och operera, men icke hon ville väldigt gärna fortsätta titta...
Kände mig väldigt kluven inombords, tänk om hon fick mardrömmar av att titta på det, eller blev svimfärdig eller ja vad som helst, men ja hon ville så gärna titta så jag lät henne faktiskt göra det, med mycket vånda. Men ja hon tog det hur bra som helst, som om hon aldrig gjort något annat än att titta på operationer förut.
-Mamma jag vill också bli sån när jag blir stor. Ta hand om flickor som har ont i magen...vad heter det?
Så min lilla flicka vill bli läkare, kan man bli mera stolt?

Detta var igår, ikväll vid middagen ville hon bli stark som Bamse...


Jag ser fram emot att få veta vad hon känner för att bli imorgon....

Kärlek

....vad det é skönt att jobba på dagis då...=)
Dagar som idag är det helt magiskt underbart att ha mitt jobb. Barnen är lyckliga och leker ute i trädgården, vi tittar på fåglar och små kryp som börjar komma fram. Idag hade vi även lyckan att få studera en traktor i full arbete med att dra ner träd, (till vår stora förtvivlan dock) men traktorn var ju väldigt spännande. Vi tog ut filtar och fikade frukt på gräsmattan och det är då man vet att det är vår på riktigt. Snart kommer löven att slå ut på träden i vår trädgård och då mår jag riktigt riktigt bra....den ljusa härliga årstiden är här och jag ser fram emot mycket utevistelse.
Inget går upp emot vårens på nytt födelse varje år....när rosiga kinder är av värme inte av vinterkyla!

//Caroline

....politiker, skribent i någon tidning eller radiopratare eller något yrke där man får lov att utrycka sin riktigt mening, den ärliga versionen inte den som är kantad av försköning för att inte misstolkas eller såra. Jag har starka tankar och åsikter men inte någonstans att få utlopp för dem. Jag blir förundrad över hur livet håller på att utvecklas, alla ska ALLTID vara uppmärksammade, sedda, tillfredställda och nöjda. Vad är det som är så farligt med att bli ifrågasatt och osedd eller av att få höra den ocensurerade sanningen då och då? Växer man inte även av de känslorna? Kan man inte bli en stark, ärlig, kärleksfull person om man någon gång inte får precis som man vill?? Kan lite motstånd i livet skada? 2010 handlar hela livet om att ingen ska känna sig kränkt eller förbigången, utan alltid ska du vara i centrum och få din vilja igenom på ditt alldeles egna sett. Varje individ ska vara precis lika viktig. Och gud förbjude att missa uppmärksamma någon, då kan man bli stämd för att den andra personen känner sig förbisedd eller kränkt rent utav. Vart ska detta sluta? Jag får en känsla av att människan numera är gjord av glas och väldigt, väldigt skör och ömtålig. Jag försöker uppfostra mina barn med förståelsen att dom kan inte alltid få som dom vill, att dom ibland måste kämpa för att lösa vissa situationer, att man ibland blir besviken för att det inte går som man hade tänkt sig men att dom trots det är fina underbara männsikor som kommer klara sig alldeles utmärkt i vardagen. Att man måste spara för att få saker, för att inte ta något förgivet....men också att ibland kommer dom att få höra eller vara med om saker som inte är så roliga men att det faktiskt kan vara ok. Misstolka mig inte nu...jag menar att genom att själv vara ett gott föredöme och inte döma andra för konstiga saker de gör, utan att hjälpa dom att göra rätt så kommer man kanske längre än att bara anklaga och döma och vara elak tillbaka. Har jag fel?? Jag vet inte men jag vill gärna tro att kärlek bygger kärlek. Ohhh nu blev det mycket tankar i mitt lilla huvud....vad jag vill komma fram till är att jag blir rädd för framtiden när alla måste få vara så otroligt viktiga och sedda ALLTID!! Och helst tillfredställda med andras hjälp. Jag anser mig vara den som har största huvudansvaret för min egna framtid. Jag tar inte för givet att någon ska se till mina behov men jag försöker i allra största mån se till både mig själv och andra för jag vill vara en fin medmänniska. Jag ser mig inte som ett skört glas som spricker för att någon petar på mig, jag vill att folk ska ha åsikter och tankar och kritik, positiv som negativ. Jag önskar att jag som person kunde uttrycka mera än vad jag i verkliga livet kan, för sanningen kan svida ibland men det är bara den som kan ta oss längre fram på ett bättre sätt och lära oss när vi gjorde rätt eller fel. Det är min åsikt....

Lite tankar en måndagseftermiddag i lilla Ängalag....

Kram

....som vi inte själva styr över. Jag förvånas av att det kan påverka en så otroligt mycket på alla möjliga sätt när saker händer som man inte själva tagit ett bestämmande beslut om. Men jag tror också att de flesta saker som händer har en meningsfull inverkan och betydelse. På ett eller annat sätt. Man kanske inte inser det just då men efteråt så kommer det till en, sakta men säkert.

Ja så är det nog....

Kram