linasegna

....imorse startade vi med sång, tända ljus, paket och tårta på sängen. Ja ganska nassigt jag vet, men det är en tradition som är svår att släppa =) Lillan var sååå lycklig när hon såg alla paket. Och ännu lyckligare då hon öppnat dem och såg alla fina saker hon fick. Sen har vi bara myst hela dagen, med tanke på att vi varit totalt insnöade så var det vårat enda alternativ också...men det tycker vi om!
Tyvärr är lillsnäckan sjuk så det har varit mycket hosta och torka näsa, men hon somnade ändå lycklig idag och det känns som huvudsaken. Ett stort leende på läpparna imorse och ett stort nu ikväll.
Hoppas bara hon får sova lite i natt...

   


Pappa Marcus kom på en superbra lösning på all torka näsa pappersproblem...vad tycks om det här??



På det här viset har man ju aldrig långt till papper vi snabbt behov =)

Sov gott alla och bege er inte ut på vägarna när det är halt och snöstorm, då kommer man kanske inte hem igen!!

*Godnattkram*

...var vi på förlossningen för att mäta hur stor bebisen i magen var. Jag hade gått 15 dagar över tiden, hade en mage som var helt gigantisk stor och var jätte orolig att det lilla livet där inne skulle vara en super duper stor bebis. De mätte både på höjden, längden och på tvären...ben hit och ben dit, fostervatten och ja allt vad det var. Och de kom lugnande och övertygande fram till att bebisen där inne skulle inte väga mera än 3600 gram. Jag vet inte om jag kände mig lugnare när jag gick där ifrån, men ja läkare är ju läkare och man måste ju någonstans lita på vad de säger. Även om magkänslan sa mig något helt annat. Storebror vägde ju trots allt 3930 gram och det här kändes som om det var ett större litet liv där inne...ja ja hem åkte vi med en tid att komma tillbaka dagen efter. Mitt blodtryck började bli högt och man tyckte det var bäst att sätta igång förlossningen....nu skulle vårt underverk äntligen komma till världen.
Så klockan åtta på morgonen dagen efter var vi tillbaka igen, spända av förväntan på vad dagen skulle erbjuda.
Efter lite överläggning och planering, lunch och promenader så tog man hål på fosterhinnorna efter lunch. Sen gick det undan...jag hann med ett lungt, avslappnande bad, eller ja bad iallafall och sen kom hon efter 3 ½ timma med bestämda steg vår lilla prinsessa, som läkaren lovat mig skulle väga 3,6 kg. Men nej, nej...ut kom en rejäl liten dam på 4570 gram och 53 cm lång. Men nej inte kan väl läkare ha fel, eller?? Efter det så litar jag väldigt mycket på min egen magkänsla, på gott och ont kanske men än så länge känns det som besluten blivit ganska bra. Och ja tilläggas kan ju att läkaren har lovat att lita på min magkänsla om det blir några fler Bolgerth bebisar.

Så imorgon då fyller prinsessan år...3 år. Tänk vad tiden springer iväg. Nyss var hon så liten och nu en stor dam.



*En dag gammal...fina fina Selma...*



*Och nu en stor underbar 3 åring...som älskar att baka*

Grattis hjärtat mitt!!

...alldeles underbart!! Hon förstod inte riktigt först att kalaset var för henne, men det gick snabbt upp för henne när gästerna kom och de hade med sig presenter, till henne...! Vi hade tillsammans dukat med Bamse tema, för än så länge är det oftast storebrors favoriter som även är Selmas favoriter. Jag gissar dock att till nästa år så lär det bli dukning helt i rosa. Det smygs redan nu in rosa önskningar lite här och där. Sen bjöds det på korv med bröd och till efterrätt serverades glass med maränger, strössel och kladdkaka. Allt sånt där som små barn älskar...ja och även vi vuxna ;)


På onsdag firas det ytterligare lite till då det är hennes födelsedag...-Då får man tårta på sängen till frukost sa Samuel, ja hemma hos oss får man det! Är det födelsedag så är det =)

* Jag älskar födelsedagar *

...nästa vecka och idag har det putsast och fejats hela dagen inför kalaset som hålls imorgon.
Jag städade och barnen stökade ner, men det slutgiltiga resultatet blev långt om länge riktigt bra.
Frågan är egentligen bara, varför städar man en massa innan det ska komma massa gäster, det är ju faktiskt oftast efteråt som det verkligen behövs. =)
Huset luktar iallafall väldigt gott nu och jag ser fram emot lillprinsessans kalas imorgon.



Snögubben blev här sekunder senare en halv centimeters näsa kortare....=)

*godnatt alla söta fina...*

....visa sina underbara barn, som sååå gärna vill åka upp med brandmannen i hans skylift högt, högt upp...att man egentligen är väldigt nära att kollapsa av panik för att man själv har galen höjdskräck?? Det sägs ju att man ska uppmuntra sina barn till allt och prova nya saker, men om man inte själv vill följa med men väldigt gärna vill att de ska prova!! Idag hade jag en räddande ängel som frivilligt erbjöd sig att följa med mina underbara, glada, sprudlande barn att åka med. Och jag slapp undan denna gång...puh! Vad hade hänt om jag varit tvungen att följa med, för JA det hade jag gjort för mina barns skull, faktiskt! Eller ja tror jag iallafall...hmmm svårt att veta, men jag kan känna mig kaxig så här nu när jag sitter på fast mark och bara tänker på det!
Självklart hade jag gjort det, eller??
Paniken bara spred sig i min kropp när de åkte iväg, tänk om det ärvt min rädsla för höjder och får panik där uppe, utan mig, jag var beredd på det allra värsta när de kom ner. Men döm om min förvåning när det står två leende (ja ända upp till öronsnibbarna) barn som bara njuter av tillvaron då de kommer ner! Härligt och otroligt skönt. Nu kan jag känna mig lugn tills nästa årsfest på brandkåren...tänk om jag inte slipper undan då!
Magen knyter sig redan....

Jag minns min största prövning någonsin när det gäller min höjdrädsla...en gång i tiden, ja för väldigt länge sen då jag skulle jobba som liftskötare på en skidanläggning. För att få göra det måste man gå igenom ett prov med evakueringsövningar, vilket innebär att man klättrar upp i liftens mast, hänger en hake över linan, sätter sig på ett ja vad ska man säga ankare och skjutsar iväg sig själv till närmsta lift. Där ska man hjälpa de stackars åkarna ner med hjälp av detta ankare och samtidigt vara lugn som en filbunke för att inte skrämma upp någon. Ja jag klarade av detta, med nöd och näppe måste jag säga. Min kropp var i upplösningstillstånd, men det gick och jag var mäkta stolt den dagen då jag åkte hem. Om än aningens knäsvag...
Om jag sen skulle klarat av det i en stressad situation, tja säkert men kanske hade jag trillat ihop efteråt av ren utmattning.

 

Jag är iallafall glad att jag idag slapp att visa eller föra över min rädsla på mina sötnosar....och jag är SÅÅÅ stolt över dem.

*kärlek*

....att ingenting är så som man tänkt att det skulle vara. När människor fortsätter att förvåna en och göra annorlunda liksom. När man inser att man fortfarande har så otroligt mycket att lära sig om andra människor...ja det tycker jag är helt underbart!
Idag har vi spenderat hela dagen med Teambuilding och efter 8 timmars pratande, sökande, funderande, tänkande, fokuserande, uppvaknande, lekande så insåg jag att jag har sex helt andra kollegor än vad jag trodde att jag hade. Det är så otroligt lärorikt att ta sig tid till att se till vem man är och verkligen låta andra få chansen att se vem jag är. Det är så lätt att man fastnar i vardagens ekorrhjul och det bara rullar och rullar och man tar sig inte tid att se bakom kollegans professionella kostym.

Där bakom finns en alldeles unik person, precis som jag själv.

Det låter så självklart och som om jag spenderat de senaste åren i yttre rymden bland en massa utomjordingar, men det är så himla lätt att bara se kollegan i det hon/han gör varje dag på sitt arbete. Och glömma bort att när de går hem för dagen så är de en vanlig människa precis som du och jag!
Ja, kanske var det inte så djupt vi diskutterade idag, men jag tyckte bara det var kul att få jämföra mig själv och mina kollegor med små gröna figurer från en annan planet.

   

Visst ser det ut som om vi skulle kunna ha kul tillsammans....

Jag somnar iallafall mycket tillfredställd idag, lycklig över att jag lärt mig så mycket nytt. Visst är det härligt att man aldrig kan få för mycket kunskap, eller kan man det??

Kramizar

....och det är konstigt nog precis lika underbart varje gång man håller i ett alldeles nykläckt litet liv, som precis blivit tilldelat sig sina andetag. Jag blir alldeles knäsvag och andas annorlunda när jag ser på dem. De är ju så oskyldigt, underbart vackra att man blir alldeles mållös.
Jag vet att nog alla säger detta, men vad hände med mina egna nyfödda små underverk??
När jag höll i denna lilla prinsessa så transporterades jag tillbaka 5 år i tiden på bara en bråkdel av en sekund. När man stod där på BB och inte förstod någonting.
Allt annat i världen slutade existera och det fanns bara denna lilla krake i hela stora världen.
Nu är han stor och fungerar som en fullbordat människa, tänker egna tankar, funderar ut egna lösningar, kommer ihåg egna minnen och har egna starka, kraftfulla känslor som ska tas om hand och värnas om. Vilket är alldeles underbart det med, men på ett helt annat sätt än med det lilla oskyldiga livet i sin mjuka filt. 

Vad läskigt fort det gick....

Men vi välkomnar denna nya lille "Era" som har landat i er famn, hon är en alldeles gudomligt vacker liten prinsessa...vilken underbar resa ni har framför Er.

Imorgon återgår livet till vardagen igen, semestern är slut för denna gång...men vilket underbart sätt att få avsluta en alldeles perfekt semester på!

 jag är full av lycka...