Jag tror jag skulle ta och bli...
....politiker, skribent i någon tidning eller radiopratare eller något yrke där man får lov att utrycka sin riktigt mening, den ärliga versionen inte den som är kantad av försköning för att inte misstolkas eller såra. Jag har starka tankar och åsikter men inte någonstans att få utlopp för dem. Jag blir förundrad över hur livet håller på att utvecklas, alla ska ALLTID vara uppmärksammade, sedda, tillfredställda och nöjda. Vad är det som är så farligt med att bli ifrågasatt och osedd eller av att få höra den ocensurerade sanningen då och då? Växer man inte även av de känslorna? Kan man inte bli en stark, ärlig, kärleksfull person om man någon gång inte får precis som man vill?? Kan lite motstånd i livet skada? 2010 handlar hela livet om att ingen ska känna sig kränkt eller förbigången, utan alltid ska du vara i centrum och få din vilja igenom på ditt alldeles egna sett. Varje individ ska vara precis lika viktig. Och gud förbjude att missa uppmärksamma någon, då kan man bli stämd för att den andra personen känner sig förbisedd eller kränkt rent utav. Vart ska detta sluta? Jag får en känsla av att människan numera är gjord av glas och väldigt, väldigt skör och ömtålig. Jag försöker uppfostra mina barn med förståelsen att dom kan inte alltid få som dom vill, att dom ibland måste kämpa för att lösa vissa situationer, att man ibland blir besviken för att det inte går som man hade tänkt sig men att dom trots det är fina underbara männsikor som kommer klara sig alldeles utmärkt i vardagen. Att man måste spara för att få saker, för att inte ta något förgivet....men också att ibland kommer dom att få höra eller vara med om saker som inte är så roliga men att det faktiskt kan vara ok. Misstolka mig inte nu...jag menar att genom att själv vara ett gott föredöme och inte döma andra för konstiga saker de gör, utan att hjälpa dom att göra rätt så kommer man kanske längre än att bara anklaga och döma och vara elak tillbaka. Har jag fel?? Jag vet inte men jag vill gärna tro att kärlek bygger kärlek. Ohhh nu blev det mycket tankar i mitt lilla huvud....vad jag vill komma fram till är att jag blir rädd för framtiden när alla måste få vara så otroligt viktiga och sedda ALLTID!! Och helst tillfredställda med andras hjälp. Jag anser mig vara den som har största huvudansvaret för min egna framtid. Jag tar inte för givet att någon ska se till mina behov men jag försöker i allra största mån se till både mig själv och andra för jag vill vara en fin medmänniska. Jag ser mig inte som ett skört glas som spricker för att någon petar på mig, jag vill att folk ska ha åsikter och tankar och kritik, positiv som negativ. Jag önskar att jag som person kunde uttrycka mera än vad jag i verkliga livet kan, för sanningen kan svida ibland men det är bara den som kan ta oss längre fram på ett bättre sätt och lära oss när vi gjorde rätt eller fel. Det är min åsikt....
Lite tankar en måndagseftermiddag i lilla Ängalag....
Kram
