linasegna

....visa sina underbara barn, som sååå gärna vill åka upp med brandmannen i hans skylift högt, högt upp...att man egentligen är väldigt nära att kollapsa av panik för att man själv har galen höjdskräck?? Det sägs ju att man ska uppmuntra sina barn till allt och prova nya saker, men om man inte själv vill följa med men väldigt gärna vill att de ska prova!! Idag hade jag en räddande ängel som frivilligt erbjöd sig att följa med mina underbara, glada, sprudlande barn att åka med. Och jag slapp undan denna gång...puh! Vad hade hänt om jag varit tvungen att följa med, för JA det hade jag gjort för mina barns skull, faktiskt! Eller ja tror jag iallafall...hmmm svårt att veta, men jag kan känna mig kaxig så här nu när jag sitter på fast mark och bara tänker på det!
Självklart hade jag gjort det, eller??
Paniken bara spred sig i min kropp när de åkte iväg, tänk om det ärvt min rädsla för höjder och får panik där uppe, utan mig, jag var beredd på det allra värsta när de kom ner. Men döm om min förvåning när det står två leende (ja ända upp till öronsnibbarna) barn som bara njuter av tillvaron då de kommer ner! Härligt och otroligt skönt. Nu kan jag känna mig lugn tills nästa årsfest på brandkåren...tänk om jag inte slipper undan då!
Magen knyter sig redan....

Jag minns min största prövning någonsin när det gäller min höjdrädsla...en gång i tiden, ja för väldigt länge sen då jag skulle jobba som liftskötare på en skidanläggning. För att få göra det måste man gå igenom ett prov med evakueringsövningar, vilket innebär att man klättrar upp i liftens mast, hänger en hake över linan, sätter sig på ett ja vad ska man säga ankare och skjutsar iväg sig själv till närmsta lift. Där ska man hjälpa de stackars åkarna ner med hjälp av detta ankare och samtidigt vara lugn som en filbunke för att inte skrämma upp någon. Ja jag klarade av detta, med nöd och näppe måste jag säga. Min kropp var i upplösningstillstånd, men det gick och jag var mäkta stolt den dagen då jag åkte hem. Om än aningens knäsvag...
Om jag sen skulle klarat av det i en stressad situation, tja säkert men kanske hade jag trillat ihop efteråt av ren utmattning.

 

Jag är iallafall glad att jag idag slapp att visa eller föra över min rädsla på mina sötnosar....och jag är SÅÅÅ stolt över dem.

*kärlek*

....att ingenting är så som man tänkt att det skulle vara. När människor fortsätter att förvåna en och göra annorlunda liksom. När man inser att man fortfarande har så otroligt mycket att lära sig om andra människor...ja det tycker jag är helt underbart!
Idag har vi spenderat hela dagen med Teambuilding och efter 8 timmars pratande, sökande, funderande, tänkande, fokuserande, uppvaknande, lekande så insåg jag att jag har sex helt andra kollegor än vad jag trodde att jag hade. Det är så otroligt lärorikt att ta sig tid till att se till vem man är och verkligen låta andra få chansen att se vem jag är. Det är så lätt att man fastnar i vardagens ekorrhjul och det bara rullar och rullar och man tar sig inte tid att se bakom kollegans professionella kostym.

Där bakom finns en alldeles unik person, precis som jag själv.

Det låter så självklart och som om jag spenderat de senaste åren i yttre rymden bland en massa utomjordingar, men det är så himla lätt att bara se kollegan i det hon/han gör varje dag på sitt arbete. Och glömma bort att när de går hem för dagen så är de en vanlig människa precis som du och jag!
Ja, kanske var det inte så djupt vi diskutterade idag, men jag tyckte bara det var kul att få jämföra mig själv och mina kollegor med små gröna figurer från en annan planet.

   

Visst ser det ut som om vi skulle kunna ha kul tillsammans....

Jag somnar iallafall mycket tillfredställd idag, lycklig över att jag lärt mig så mycket nytt. Visst är det härligt att man aldrig kan få för mycket kunskap, eller kan man det??

Kramizar

....och det är konstigt nog precis lika underbart varje gång man håller i ett alldeles nykläckt litet liv, som precis blivit tilldelat sig sina andetag. Jag blir alldeles knäsvag och andas annorlunda när jag ser på dem. De är ju så oskyldigt, underbart vackra att man blir alldeles mållös.
Jag vet att nog alla säger detta, men vad hände med mina egna nyfödda små underverk??
När jag höll i denna lilla prinsessa så transporterades jag tillbaka 5 år i tiden på bara en bråkdel av en sekund. När man stod där på BB och inte förstod någonting.
Allt annat i världen slutade existera och det fanns bara denna lilla krake i hela stora världen.
Nu är han stor och fungerar som en fullbordat människa, tänker egna tankar, funderar ut egna lösningar, kommer ihåg egna minnen och har egna starka, kraftfulla känslor som ska tas om hand och värnas om. Vilket är alldeles underbart det med, men på ett helt annat sätt än med det lilla oskyldiga livet i sin mjuka filt. 

Vad läskigt fort det gick....

Men vi välkomnar denna nya lille "Era" som har landat i er famn, hon är en alldeles gudomligt vacker liten prinsessa...vilken underbar resa ni har framför Er.

Imorgon återgår livet till vardagen igen, semestern är slut för denna gång...men vilket underbart sätt att få avsluta en alldeles perfekt semester på!

 jag är full av lycka...